onsdag, maj 30, 2007

Ett slag i ansiktet? I helvete heller!

Läser idag på Aftonbladet om Pernilla vars son tog livet av sig. Som anledning till det självmordet anger man pokerskulder. Och genom det så är det ju "självklart" spelbolagens fel. Nu får hennes döda son brev från bolagen där de undrar vart han tog vägen. Och det känns som ett slag i ansiktet. Jasså det gör det? Hmm man skall ju absolut inte se det att det är hennes sons fel? Han kunde inte hantera sitt spelande och han vägrade att be om hjälp? Eller gjorde han det? Gick han kanske någon gång till sina föräldrar som då sa att "du får klara upp detta själv". Vems är då felet? Hmmm?

Ja nu kommer säkert en massa skicka mail till mig med kommentarer om att jag inte skall trycka ned de som är döda och bla bla bla. Men då kanske jag skall berätta min historia med.

För fyra år sedan 13 juni 2003 så tog min bästa vän och under en period sambo livet av sig. Han valde den enkla vägen framför att ta tag i sina problem. Jag har under hela den här tiden som gått känt att jag kunde ha hjälpt honom. Jag visste att han hade problem men jag vågade aldrig fråga vad det var. Innerst inne så vet jag att jag troligen inte skulle kunna hjälpa honom speciellt mycket men jag vet inte. Hade jag frågat så hade jag kanske fortfarande haft min bästa vän i livet. Eftersom jag under alla dessa år har klandrat mig själv för hans död så har jag inte heller haft stolthet nog att åka och besöka hans grav. Jag har alltid haft ursäkter för att slippa. Antingen så är det för långt att åka (graven ligger ungefär 3 mil från min bostad), jag har inte tid (en helgdag är ju så svårt att hitta) eller så mår jag bara dåligt när jag tänker på honom.

Men för drygt en vecka sedan så kunde jag inte komma med någon ursäkt att inte besöka graven. Jag hade med mig två av mina andra vänner. Dessa kände inte min bästa vän så bra så de stannade i bilen när jag gick till graven för att göra min ritual. En drink (sex on the beach i en flaska), en blomma som planterades (blomman var i plast för båda han och jag har aldrig klarat av att hålla något levande och naturligtvis brännandet av brevet. Ett personligt brev som egentligen beskrev hur mycket jag saknar honom. Det har gått fyra år nu och jag tror fortfarande att han en dag kommer att knalla in genom dörren. Som om inget har hänt. Jag har fortfarande kvar lite av hans kläder i min garderob, detta trots att jag flyttat och varit bostadslös under 9 långa månader. Men kläderna skall hänga där.

Hur kom jag nu att tänka på detta då? Jo när Pernilla säger att det var som ett slag i ansiktet när hon fick brev från pokerbolaget så undrar ju självklart jag om hon har talat med pokerbolaget om att hennes son inte lever längre? Jag har svårt att tro att pokerbolaget kollar om någon av deras kunder har avlidit, oavsett anledning. Det pokerbolaget som har skickat brev har ungefär 1 miljon kunder. Troligen så är det fler. Och det har gått ett halvår sedan Pernillas son avled. Jag fick ett telefonsamtal från fotobutiken om att de hade foton som min bästa vän inte hämtat ut. Och det var mer än två år efter att han hade dött. Är det som ett slag i ansiktet? Nej, det finns inte ett enda företag som håller koll på vilka som avlider.


Pingat på intressant.
Läs mer om poker, självmord, döden, spelbolag, grav, drink, blommor, brev.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida